Version 15/10 2008. E Lyth
(Bilagor tillfogas efterhand i form av avskrifter av fiskala längder, skisser mm)
Anm.: med Snavlunda avses socknen. I andra fall sägs Snavlunda by.
Nedanstående beskrivning av Snavlunda socken sådan den kan ha tett sig under perioden 1611 – 1628 bygger på flerårigt arbete inom Sundboprojektets Snavlundagrupp. Arbetet inleddes 2006 inom ramen för Sundbo-projektet. Gruppen har bestått av Monica och Johan Höjenberg (Norra Torpa), Eric Englund (Norra Hunna), Erik Hartman (Gallaberget), Hans-Olof Karlsson (Venstorp), Benny Gadde (Långstorp), Lena Malmrot (Tjälvesta), Claes Virestedt (Tjälvesta), Anne-Marie Lenander (Viby socken) och som ordförande Einar Lyth (Fogelsby)
Inga stridshandlingar hade berört Närke sedan 1521. Men utskrivning av soldater ägde fortlöpande rum. I första hand utskrevs egendomslösa drängar och yngre bondsöner. Det var ju angeläget för staten att bevara skattekraften. Under den granskade perioden (Gustav II Adolfs regering) hade Sverige 1613 fått fred med Danmark, bl a innebärande bestämmelserna om Älvsborgs lösen. Krig pågick med det Moskovitiska storfurstendömet. Det kriget avslutades genom freden i Stolbova 1617. Det ständigt pågående kriget med Polen var lågintensivt 1611-1620 men trappades upp 1621. Trettioåriga kriget rasade sedan 1618 på kontinenten och Habsburgarnas (stormakterna Österrike och Spanien) arméer och flottor nådde 1628 Östersjön. De hade då redan besegrat de danska trupper som med stöd av Nederländerna och England försökt hejda dem.
Landsomfattande pesthärjningar förekom inte under denna period (men senare 1657 och 1710). (Kollas!) Däremot dog prästen i Snavlunda av pest 1603 och 1623 kan möjligen ha varit ett pestår.
Missväxtår med svår svält och hungersdöd inträffade 1597 (nästa 1696-98). (Kollas!)
Närke, till vilket län Sundbo vid denna tid inte hörde, hade på 1620-talet enligt landskapshandlingar ca 4 000 hushåll och ca 3 000 brukningsenheter (gårdar etc). Örebro var enda tätort. ¼ - 1/3 av alla gårdar var ensamgårdar. I slättbygderna fanns endast ett fåtal byar som hade 10 gårdar eller fler. (Waldén Skyllberg s 143)
Snavlunda var en renodlad jordbrukssocken. Även prästgården och gästgiveriet var jordbruk. Sätesgårdar och bergsbruk fanns ännu inte i Snavlunda. Soldaterna var även de jordbrukare, som det förefaller på gårdar/kronohemman, inte på soldattorp av senare typ. Det fanns en liten kategori inhyses, dvs ”hyresgäster” som möjligen kan ha livnärt sig på annat sätt (körslor? kolning? hantverk?) men som inte verkar ha bestått av inhyseshjon, dvs fattiga, arbetsodugliga etc. Fattigstuga fanns inte.
Socknen var liksom häradet en del av Finsponga län som sedan 1618 i sin helhet arrenderades av storföretagaren i bergsbruk och vapentillverkning holländaren Willem de Bèsche. Bönderna hade alltså att leverera sina skattepersedlar, dagsverken mm till denne företagare men inget tyder på att 1618 års avtal mellan kronan och de Bèsche ändrat levnadsvillkoren i Snavlunda. Förändringarena kommer först sedan man öppnat nya gruvor och hyttor i socknen med början 1637.
Snavlundagruppen har under 2006 - 07 gått igenom följande material, varvid är att märka att mer material (tiondelängder? jordeböcker? utskrivningslängder? Fler längder för årliga räntan) torde stå att finna.
ÄL Älvsborgs lösen var en förmögenhetsskatt för att kunna återlösa Älvsborgs fästning som erövrats av danskarna dels 1563, dels 1612 enligt fredsavtal i Stettin 1570 och Knäred 1613. Den äldre ÄL lösen beslutat 1571 behandlas ej här. Den yngre ÄL gällde en skatt att betala under 4 terminer inom loppet av 6 år och liknade mer ett krigsskadestånd och Danmark tog i pant sju härader i västligaste Västergötland.. Skatten var i praktiken en tidig ML eftersom denna extraskatt utskrevs med en kontant summa för alla vuxna svenska undersåtar likgiltigt om man, kvinna, dräng, piga, rik, fattig, frälse eller ofrälse..
HjlL är en längd för uttaxering av en extraskatt som gäller hjonelagspenningar, dvs en skatt på varje hushåll (rök) eftersom även makarnas (”hjonelagets”) pigor och drängar beskattas. För husbonde, hustru, dräng, piga betalas i proportionerna 4:2:2:1 (kollas!)
BL är en beskattning av samtliga boskapsägare (även sådana som ej äger mark). BL ger en tidig bild av levnadsstandard, ägoförhållanden, boende, förmögenhetsskillnader, boskapsskötsel, jord- och åkerbruk. Där bokförs och beskattas innehav av häst, sto, fåle, tjur, oxe, stut, ko, kviga, getter (indelade i tre grupper: risbitare, samt unga o gamla getter), får (unga o gamla) och svin (unga o gamla), men ej fjäderfä. Längderna är upprättade vintertid, dvs efter höst- och julslakten och omfattar endast de djur som är minst 1 år gamla. Dessutom bokförs och beskattas innehav av utsäde för åker och utsäde för svedjefall. Husböndernas resp boskapsägarnas namn anges, ofta endast förnamn, t ex Per i Kårberg eller för kvinnor Änkan i Kårberg
ML infördes 1627 som en ersättning för den misslyckade kvarntullen, som 1625-27 inte gett staten de inkomster man beräknat. ML anger antal personer per beskattad enhet, dvs per hemman/ jordbruk. Den upptar män och kvinnor från 12 år och uppåt, dock osäkert upp till vilken ålder, möjligen 62 år, sannolikt tills man ansågs arbetsoförmögen (?). (Beslut om att höja gränsen till 15 år togs 1652. Källa: Gösta Lex, Mantalsskrivningen i Sverige före 1860, 1979 s 43) Husböndernas namn anges, ibland dock endast förnamn och gårdsnamn.
ÅR är beskattning av varje jordbruk för sig, skattebönderna först, sedan kronobönder, frälsebönder (adel, kyrka etc). Ränta betyder skatt men även arrende för jord och arrende av skatteuppbörd se vidare JB nedan. Räntan kan vara i penningar och/eller in natura, dvs skattepersedlar som smör och spannmål- som regel båda delarna. Förutom innehavare och gård anges skattepersedlarna S-penningar, M-penningar, övriga penningar, korn, smör, fläsk, höns, åker samt fogde- o kungshästpenningar.(kollas och kompletteras ytterligare!)
TL. Det är osäkert hur tionde uttaxerades under här berörd period. Enligt 1634 års lag – som kan vara en kodifiering av praxis – skulle prästen (kyrkan?) ha tionde (10 %) av ”skyl eller band”, dvs av skördad spannmål. Samt kvicktionde (beräknat hur? Ej av slakt eftersom det skulle föras av bonden till prästgården! Av kalvar, får och getters avkomma under året?…..)
JB anger äganderätten (skattebönder/skattehemman) och brukningsrätten (kronobönder/hemman, frälsebönder/frälsehemman) till jorden och vilken ränta (skatt resp arrende) som skall betalas till kronan. Skattebönder ägde sin jord och betalade skatt (”ränta”) för den till kronan eller till den som kronan bestämt skulle uppbära skatten i kronans ställe (den som arrenderade skatten/räntan). Kronobönder (vid denna tid ofta kallade torpare trots att de inte var torpare i senare bemärkelse) arrenderar kronans jord och betalar arrende (även arrendet till kronan kallas ränta) för detta. Ibland anges vem som arrenderar denna ränta, dvs uppbär räntan/arrendet i kronans ställe. För frälsebönder (adel, kyrka, senare även bergsfrälse) anges ofta med en klammer i marginalen vem som äger jorden och/eller vem som arrenderar räntan, dvs vem som i kronans ställe har rätt att tillgodogöra sig räntan. JB kan ange skattefrihet t ex för nybygge eller ödesmål (tillfällig oförmåga att betala skatt) eller avkortningar, dvs nedsatt skatt. Ett nybygge med fem års skattefrihet uppförs som regel i skattelängden först på sjätte året.
Det är ofta svårt att veta om ett kronohemman med marginalanteckningen ”Anton Boij” betyder att Boij köpt och numer äger ett tidigare kronohemman eller bara på bestämd eller obestämd tid arrenderar det (i kronans ställe uppbär skatten mm.) Om det antecknats ”Soldat under Erik Janssons fänika” är det svårt att säga om soldaten brukar kronohemmanet eller om någon kronobonde bor där och hans ränta går till underhåll av en soldat som finns någon annanstans.
.Anm.; Ett problem är att det för de gamla oskiftade byarnas del inte alltid anges vilken gård i byn JB gäller. Per, Olof, Nils och Sven i Svinnersta bodde i gårdar som kanske hette Östergården, Mellangården, Norrgården och Västergården men vem som bodde var framgår endast undantagsvis av JB och andra längder, men kan ibland klarläggas genom jämförelser mellan längderna.
UL Utskrivningslängderna innebar som regel en sockenvis indelning i rotar av vapenföra män över 15 års ålder. Om riksdagen bestämt utskrivning av en på tio indelades i rotar om tio. Vilken individ av de tio i samma rote som sedan utskrevs var en annan fråga. Ibland utskrevs ingen. UL kan därför ses som en förberedelse för utskrivning.
Som framhållits ovan återstår genomgång av ytterligare arkivmaterial innan socknen är ”kartlagd”.
Snavlunda hade enl JB 1622:
Sålunda i stort: 20 skattebönder, 20 kronobönder och 10 frälsebönder (SE &) OVAN HUR STÄMMER DET?
Återstår att granska:
Allmänningarna (vedbrand, virke, skogsbete, fiske) var stora och den odlade/kultiverade markens omfattning berodde främst på vad som var möjligt att sköta med ett givet antal armar under förutsättning att man hade erforderlig tillgång på djur för gödsel.
Ett äldre mått på gårdarnas storlek eller förmåga att föda en familj och betala skatt därefter är det medeltida mantalet. Socknens skattebönder var till antalet… Kronobönderna… Frälsebönderna… Totalt omfattade socknen sålunda ? mantal.
Ett bättre mått på åkerareal ger BL 1621. Om man i denna tar beskattat utsäde till utgångspunkt, finner man att det i hela socknen fanns utsäde för 128½ tunnland varav en fjärdedel (32 tunnland) i Svinnersta by, 15 tunnland vardera i Torpaområdet och Tycke samt 9 i Tjälvesta. Snavlunda by däremot har bara 5 tunnland. De summa 59 brukningsenheternas storlek varierade mellan 4½ tunnland och ½ tunnland, men det var endast 15 som hade åkerareal under 1½ tunnland (av dessa 15 låg 4 i Snavlunda by!). Största brukad åkerareal (4½) hade Hunna, Långetorp samt ett hemman i vardera Tycke och Tjälvesta. Sålunda kan konstateras att 40 av 59 brukningsenheter hade odlad åker som varierade mellan 4 och 1½ tunnland.
Eftersom hälftenbruk ( hälften i träda) var regel, kan vi anta att lika stor åkerareal låg i träda varje år. Gårdarnas åkerstorlek varierade sålunda mellan 8 och tre tunnland. Sädesslaget var som regel råg.
Svedjefall odlades på åtskilliga av hemmanen, de flest längs vägen Askersundsby-Vretstorp. Den i särklass störste svedjebrukaren var Mats i Svinnersta som sådde 2½ tunna på fall förutom de 4 tunnor han sådde på åker. Annars är ett kannland till ½ spannland det vanliga bland socknens 29 (33?) svedjebrukare, tre av dem jordlösa inhyses.
Åkerbruket kompletterades med rovland, kålland, ärtland och humlegård.
Djuren betade utanför åker och äng, dvs i skogen. När höskörden ägt rum på ängen användes även ängen som bete. Så användes också åkrarna efter rågskörden i den mån där hann komma upp något ätbart före frosten. När betet var slut var det dags för höstslakt med torkning, saltning och rökning. Första omgången av vinterbesättningens utmockade dynga kördes före snösmältningen ut över snön på den hälft av åkerarealen som stod i tur att besås (dvs den halva som legat i träda året före).
En viktig förutsättning för åkerbruket var att det fanns balans mellan
Anm.: Den som hade riklig tillgång till betesmark kunde givetvis ha större djurbesättning än vad åkerarealen krävde, om han fann detta önskvärt. Men åkerarealen krävde en djurbesättning av motsvarande storlek för gödsling och av dragare.
I Snavlunda visar proportionerna mellan djurbesättning och åker, så som dessa kan utläsas av 1621 års BL, att – om man tar antal kor i vinterbesättningarna som utgångspunkt – det var lagom med fem kor för två tunnland/två tunnor utsäde. Besättningarna bestod förstås även av andra kreatur som också gav gödsel, men korna var nyckelkategori både vad gällde gödsel, mjölkprodukter och köttproduktion. Hästar och oxar var främst dragkraft, de förra på vägar de senare på åker och äng. (En häst kräver dubbelt så mycket foder som en oxe.)Getterna gav ett marginellt tillägg och så länge de hölls i skogen inkräktade de inte på jordbruket. Skogsskadorna spelade liten roll. Vedbrand och virke fanns tillräckligt för alla innan bergsbruket kom.
Ängen gav den årliga höskörd och lövtäkt, vars storlek och kvalité satte en övre gräns för antalet övervintrande djur. Inkörda dugliga hästar och oxar måste i första hand få överleva vintern. Kalvar och de flesta lamm och grisar gick till höstslakt. Korna och tackorna blev regleringskategori.
BL 1621 utgör lämplig grund för fortsatta resonemang. BL 1628 kan lämpligen användas för att belysa variation/förändring. 1642 upphör beskattning av djur och utsäde och vi förlorar boskapslängdernas synnerligen värdefulla information. (Den återkommer långt senare i landshövdingeberättelserna från 1822 och framåt.)
Alla boskapsägare, även inhyses, beskattades. Även frälsehemman beskattades för boskap. Möjligen är soldattorp och nybyggartorp undantagna. Skattefrihet var ju ett sätt att uppmuntra till nyodling.
BL 1621 visar att det i Snavlunda socken fanns 73 hästar, 86 oxar, 413 kor, 134 kvigor, 511 får, 891 getter och 262 svin. Dessa fördelar sig på 77 boskapsägare av vilka 63 drev eget jordbruk. Övriga 14 boskapsägare var inhyses, sannolikt släktingar som hade egna djur på gårdens betesmarker. Om beståndet av djur fördelas på socknens alla jordbruk innebär det en genomsnittsbesättning efter höstslakt om 1 häst, 1-2 oxar, 6-7 kor, 2 kvigor/kalvar, 8 får, 14 getter och 4 svin.
Besättningarnas storlek gård för gård varierar mellan som minst 1 häst, 1 oxe, 3 kor, 1 kviga, 3 stutar, 2 svin och 4 får och som mest besättningar med 10 – 13 kor som kärna. De största djurägarna var Nils i Norra Hunna (2 h, 2 o, 10 k, 6 tj, 4 kv, 28 g, 16 f, 7 sv), Jöns Larsson i Svinnersta (3 h, 2 o, 10 k, 3 tj, 2 kv, 20 g, 11 f, 6 sv) samt Lars i Ramshult ( 2 h, 2 o, 13 k, 7 tj, 2 kv, 10 g, 8 f, 6 sv).
Det kan alltså noteras att den på 1800-talet ganska vanliga torparbesättningen om 1-2 kor, en gris och några få får eller getter inte hade någon motsvarighet här. (Koll och jämförelse med landshövdingeberättelserna från 1822 och framåt!)
Räknat i tunnland åker hade de rikaste nio gånger större areal än de fattigaste, men räknat i boskap endast 3 - 4 gånger så mycket. Liksom när det gäller areal var den rikaste och den fattigaste gruppen liten. Jämlikheten var påtaglig. Spridningen följde i huvudsak en s k normalkurva.
BL 1628 visar att djurbeståndet gått ner. Då fanns i socknen 60 hästar, 53 oxar, 328 kor och 143 kvigor och kalvar…. fördelade på …ägare, resp …gårdar vilket innebär en genomsnittsbesättning efter höstslakt om… per gård. Variationerna… Normaljordbruket kan sägas ha haft…Orsaken till nedgången är inte klarlagd. Kanske berodde den på ökade pålagor till följd av kriget i Polen. Utskrivning av soldater och hästar eller smittosamma sjukdomar kan ha berövat socknens gårdar arbetskraft, skatteuttaget kan ha ökat. Kanske hade en mindre höskörd 1627 kan ha krävt större höstslakt. Kanske var tvärtom 1620 ett ovanligt bra år för Sundbos bönder och det är i stället detta som kräver en förklaring.
Fjäderfä och bisamhällen var inte upptagna i boskapslängderna. Som framgått ovan var inte heller djur under ett år. Den sommartida djurbesättningen var givetvis större än den besättning man skattar för. När levnadsstandard skall bedömas måste även dessa tillgångar beaktas.
(Görs senare!)
(Innehåll se nedan, bl a kopplingar till beskattning och avsättning)
En ko i Mälardalen vid mitten av 1500-talet beräknas ha vägt 180 kg, dvs en tredjedel av idag. Kor i Västergötland var då mindre. Om vi för Snavlunda denna period räknar med 180 kg vilket torde innebära 100 kg slaktvikt. Om vi antar att korna producerade en kalv per år och att man i en besättning om 10 kor slaktade man ett vuxet djur per år….. och att kor fick leva i genomsnitt till de blev tio år….
Källa: Gunnar Björnhag: Husdjurens historia i Agrarhistoria, Borås 1998, s 108f.
En 180 kilos ko vid denna tid lär ha givit 400 kg mjölk per år (idag 7 500 kg) och 21 kg smör …ost
Gamla marknadsplats i Sundbo är endast Askersund. Marknadsplatser i närområdet är Örebro…..
Några kartor av betydelse före Thorings karta 1688 finns inte. Kommunikationsförhållandena 60 år före Toring får alltså deduceras ur Thorings kartor med justeringar för vad bergsbruk, skjuts- och postväsen, säteribildning och Askersund stad tillfört under denna förändringens tid.
Häradets enda viktiga båtleder gick längs Vätterns stränder med anslutande sjösystem, främst Alsen-..Åmmelången-Östersjön. Kyrkbåtar användes där så var möjligt som från Fogelsby.
Huvudvägen genom häradet var sedan medeltiden vägen Vadstena-Hammar-Snavlunda-Viby. I Viby anslöts till vägen Örebro – Skara och i …till vägen Örebro – Linköping. För oxdrifter fanns vägen som undvek färjorna vid Hammarsunden. Askersund - Olshammar - fanns endast ridväg. Vägen Askersund Hallsberg…
Kyrkvägar och kyrkstigar från socknens ytterkanter in mot kyrkan var det viktigaste komplementet till genomfartsvägarna. Något vägarsystem för malm- ved och och koltransporter fanns knappast ännu. Även kyrkvägarna lades om vintertid för slädfärd på isar.
Prästen hade skyldighet hålla en gästkammare och att där hysa och förpläga representanter som reste i kungens eller biskopens tjänt. Reglerna härför…?
Skjutsväsendet var ännu inte fullt utvecklat men skjutsningsskyldigheten (person- och materieltransporter) lades ut på hemmanen sannolikt utan hänsyn till om dessa hade hästar och skjutspojkar eller inte. Rättvisan krävde att den som inte hade egen häst lånade mot privat vederlag. Men boskapslängderna visar att nästan alla hade häst om av praktiska eller ekonomiska skäl är oklart.
Häradets gästgiverier förefaller ha legat i ---
Oxdrifterna från Småland till Falu gruva, där kött, talg och hudar behövdes, gick under betessäsongen längs förberedda stråk mellan förberedda rastplatser…En av vägarna gick från…över…
Vid denna tid fanns inget etablerat postväsen i eller genom Snavlunda socken.ky
Lejda körslor var ett sätt att tjäna extra. Oxar var mest ekonomiska vid korta körslor, tunga och långsamma transporter. Skjutsväsendet se p
Jaktlagstiftning
Jakt på pälsdjur
Jakt på köttdjur och fågel
Skyddsjakt
Försäljning kontra husbehov
Fiskelagstiftning
Försäljning kontra husbehov
Prästen var i första hand just präst, dvs kyrkans företrädare. Det var i den rollen som prästen övervakade handel och vandel i socknen. Men prästerna hade även att föra de längder efter vilka staten påförde skatter mm, även utskrivning. Vidare var det prästens skyldighet att i kyrkan läsa upp kungörelser och att i prästgården ta emot resande representanter för stat och kyrka. Slutligen var prästen föregångsman vad gällde jordbrukets utveckling. Prästen biträddes av sexmännen som var representanter för allmogen och fungerade som en slags nämnd, kanske också som ett kontrollorgan så att prästen inte blev för självsvåldig.
Biskopen…
Prästen hade att uppbära tionde….Val av präst. Val av klockare …val av sexmän…
Folkundervisningen i socknarna vid denna tid begränsades till den kristendomskunskap som föregick konfirmationen. Möjligen…klockaren……(Husförhören började långt senare…)
Under landshövdingen och hans ”stab” var häradshövdingen och häradets ämbetsmän de som företrädde den världsliga överheten. Socknen upplevde denna genom häradsskrivaren, kronofogden och länsmannen.
Några av dessa kunde visserligen tidvis vara bosatta eller verksamma i socknen, men i socknen var det fjärdingsman som företrädde lag och ordning. Fjärdingsmannasysslan gick vid denna tid sannolikt i tur mellan bönderna.
Sexmännen biträdde prästen bl. a. när det gällde insamling av tionde, underhåll av kyrkan och prästgården samt upprätthållande av kyrkotukt och samhällsmoral. För sådant som dryckenskap, osedlighet var de en sockendomstol oh utdömde de böter och andra tillrättavisningar. De biträdde prästen med att upprätta och bestyrka skattelängder, utskrivningslängder mm. Sexmännen utsågs av sockenstämman. Härad…häradsskrivare…häradsting… (Sexmansinstitutionen upphörde med 1862 års kommunallag. Fjärdingsmännen tog över sysslorna)
Granskning av vilka bönder som under denna tid var sexmän utgår från de längder som bestyrkts av sexmännen, dvs ML bifogad ÄL 1618, BL 1621, BL 1628 och 1635, ML 1636. Av sexmän bestyrkta längder – t ex utskrivningslängder, för mellanliggande tidpunkter kan komma att hittas senare varvid kompletterande granskning bör ske.
Sexmännens representativitet för socknens bönder har granskats från följande kriterier:
Resultat:
Inledningsvis kan konstateras att uppgiften att vara sexman inte följer vissa gårdar. Sannolikt är sexmannaskapet grundat på ett personval, oavsett vem/vilka som utsåg dem.
Geografisk fördelning: Olika delar av socknen är representerade – särskilt om man ser fördelningen utslagen över hela perioden. En avvikelse är onekligen att det år 1635 ?? finns två sexmän i Tycke – båda skattebönder, samt att Sune i Tycke sitter kvar som sexman längre än andra. Kanske svarade han för en önskvärd kontinuitet. Personer med lång erfarenhet och värdefullt bakåtperspektiv kunde vara en tillgång för prästen när det gällde att argumentera utåt och uppåt för socknens intressen. En av sexmännen är från Sandbyn 1618, 1621 och 1636. Detta kan bero på att gästgiveriet låg där – socknens största arbetsplats och sannolikt sammanträdeslokal med överheten.
Levnadsstandard: Vid granskningen bör beaktas att skillnaden mellan fattig och rik var måttlig och att även de fattigare tycks ha haft sitt uppehälle säkrat. De rikare var bara något rikare än mellanbönderna. Granskningen visar att sexmännen var mellanbönder och rikare bönder. Inga av de fattigaste bönderna var sexmän, men det var heller ingen dominans av storbönder.
Ägandekategori: 1618 finns det bland sexmännen tre skattebönder och tre arrendebönder (två kronobönder, en kyrkolandbo). 1628 finns tre skattebönder och tre kronobönder. 1622 är sexmännens fördelning på kategorier ej angiven men av andra handlingar framgår att en är kronobonde och en arrendator på lagmansgods.
Det förefaller sålunda vara rutin att fördela sexmännen med två representanter för varje bondekategori.
Ålder: Ännu inget resultat av granskningen. Valdes kanske de äldsta, mest erfarna, klokaste?
Val av sexmän: Det framgår inte för hur många år sexmännen valdes och hur valet skedde. Vilka hade rösträtt i sockenstämman? Omvaldes alla sex sexmännen på en gång? Valde sexmännen själva sina efterträdare efterhand som någon av de sex slutade? Hur uppställdes ”kandidater”? Gick sysslan mer eller mindre i arv inom vissa släkter eller gårdar/byar? Fanns rättviseaspekter att bevaka? Hur viktig var representativiteten (t ex 2 skatte, 2 frälse, 2 krono representerande sex olika delar av socknen?) Följde man olika rutiner i olika socknar eller landsdelar?
Börda eller status: Vi vet knappast om sexmannaskapet ansågs vara en börda, en plikt eller en uppoffring som man måste ta på sig, ett obehag, en risk att bli ställd till ansvar. Eller var det så att sexmannaskapet gav status och anseende – eller rent av makt. Ett exempel: kunde en sexman motverka att någon av hans söner skrevs ut som soldat?
(Kvarntull)
Skräddare och skomakare. Slaktare. Smeder. Timmermän. Partitillverkning (Faktori? Nubb?) och annan hemslöjd för avsalu.
Utskrivning av soldater skedde från 1620 i ett roteringssystem. En rote (skatte och krono) om 10 män över 15 år skulle när riksdagen så krävde leverera en soldat. Från 1627 gällde det även adelns bönder som tidigare medgetts rotering om 20 man (= halv börda). Detta system gällde till1633.
Uppbåd, att för en begränsad tid gå man ur huse, kunde dessutom tillgripas när det gällde försvar av den egna landsänden.
I längden för Älvsborgs lösen 1618 (= femte terminen) nämns tio knektar ”som sitta uppå små torp”. Dessa är Per i Döberg, Erik i Sjö, Per i Norra Torpa, Håkon i Fallköping, Måns i Åsen, Måns i Isberga, Jöns i Tycke, Per i Snavlunda, Per i Bensätter och Olof i Degernäs. Som knekteprofoss (äldre underofficer med disciplinär funktion) nämns Bengt i Långstorp. I BL för 1621 är två av dessa soldattorp inte upptagna i längden, nämligen Fallköping (omnämnt första gången i ML 1600) och Åsen (omnämnt första gången i JB 1550). Är kanske dessa två torp av något skäl befriade från boskapspenning? Enligt 1628 års BL bor det änkor på båda dessa torp. Enligt samma längd bor det änkor även på Sjö, Ödesdovra, Isberga, Långetorp, Breberg och Ålekärr. Där nämns även en knekteänka i Snavlunda och en knektehustru i Döberg. Vidare kan konstateras att av de elva soldaterna som nämns med förnamn i 1618 års längd finns endast Per i Bensätter med i BL 1621. Det är knappast troligt att alla utom Per i Bensätter på tre år dött i kriget. Kan det finnas soldater som inte är upptagna i 1621 års boskapslängd trots att de hade torp, dvs åker och boskap? Var de skattebefriade? Gällde det även deras änkor? Var de skattebefriade för att de var soldater/soldatänkor eller för att de var nybyggare? Frågorna lämnas tills vidare öppna.
Men det kan ha funnits både gård(ar) och knektetorp i Döberg, Sjö, Norra Torpa, Isberga, Tycke, Snavlunda, Degernäs och Långstorp. Om detta är rätt och om soldater o soldatänkor var skattebefriade finns i socknen fler gårdar, mer boskap och något större befolkning än vi kan utläsa av tidigare granskat material.
Befolkningsgruppen soldater var kanske yngre än snittet i socknen och sannolikt var levnadsstandarden lägre (nybyggare!)
Slutsatser: Befolkningen kan genom skattebefriade soldater ha varit upp till 80 personer fler (tio hushåll à 8 pers). Rimligt är ändå att anta att dessa familjer var mindre. Därför arbetar vi t v med antagandet att det rör sig om 40 – 50 personer fler än de i skattelängderna uppförda. (Se ovan p 2.1.)
Tjänste- eller Legohjonsstadga…Fanns någon sådan före 1686?
År 1686 sökte staten maximera det antal legohjon (drängar och pigor?) som en vanlig bonde fick ha, räknat i vuxna (från 20 år och uppåt) och halvvuxna (15 – 20 år) beroende på gårdens mantal. Hemman mellan 1 och 3/4 mantal fick ha två vuxna och en halvvuxen dräng. ½ hemman medgavs en vuxen och en halvvuxen, ¼ hemman och mindre fick ha högst en dräng. /vad om pigor?) Som framgår nedan kom Snavlunda bönder vid 1600-talets början inte i närheten av dessa maximital. (Om drängantalet var större vid 1600-talets slut återstår att se!)
En jämförelse med grannsocknarna Askersund och Hammar visar att man i Snavlunda på 81 hjonelag hade 19 pigor och drängar, medan man i Askersund på 94 hjonelag hade 23 och i Hammar på 82 hjonelag hade 46. (Krigsarkivet….) Hammars bergsbruk hade sannolikt betydelse för skillnaden. Det är anmärkningsvärt att man i Snavlunda (om man räknar bort prästgården och gästgiveriet) knappast alls hade tillgång till pigor och drängar. Man frågar sig vart de tolvåringar tog vägen som lämnade föräldrahemmet i sådana socknar som Snavlunda. Inte blev de drängar och pigor i grannskapet!
Ett sätt att undersöka skillnader i hushåll är att jämföra ensamgårdar med byagårdar d.v.s. gårdar belägna i by, vilket även blir en jämförelse mellan socknens centrum och periferi. Detta har gjorts så att genomsnittsgården i byarna Svinnersta, Snavlunda, Tjälvesta, Tycke och Norra Torpa (sa 26 byagårdar) jämförs med genomsnittet för de 16 ensamgårdarna Norra Hunna, Södra Torpa, Ramshult, Guldsmedsboda, Bentebo, Bredberg, Nygården, Venstorp, Skalltorp, Dovra, Ödesdovra, Rosendal, Krigstorp, Kårberg, Fogelsby och Östersjö. Urvalet har skett för att ta säkra ensamgårdar, dock ej soldattorp. Jämförelsen visar
Enligt BL 1621 utfaller jämförelsen sålunda (genomsnittlig byagård nämns före genomsnittlig ensamgård):
Av detta kan slutsatsen dras att ensamgårdarna hade något mer boskap främst kor och får samt något fler hästar. Byagårdarna hade större åkerareal. Man anpassade sig till skillnaderna i förutsättningarna. Levnadsvillkoren/levnadsstandarden var dock densamma.
Avsikten var att jämföra gruppen soldater med övriga i socknen, främst vad gäller levnadsvillkor. Det visade sig emellertid svårt att med säkerhet urskilja vilka hemman som var soldathemman. I stället fann vi en talrik grupp änkor, oklart vilka av dem som var vanliga änkor och vilka som var soldatänkor. Detta gav möjlighet att jämföra ensamstående kvinnors levnadsvillkor med övrigas. Resutatet härav framgår under p 23.4.
Änkors myndighet…
Arvsskifteslagar…
BL 1628 visar att det jämfört med andra år i socknen fanns ovanligt många änkor som ägare av boskap. Av de 10 änkorna kan 6-7 möjligen vara soldatänkor. (Kriget med Polen-Litauen). Man kunde vänta sig att åtskilliga av dessa var inhyses utan åker och äng. Men bara 4 av de 10 tillhör denna kategori boskapsägare. Det är änkorna i Ålekärr, Isberga, Långetorp och Snavlunda. Övriga änkor (Döberg, Sjö, Falköping, Åsen, Ödesdovra, Bredberg) har förutom boskap åker (utsäde) varierande mellan ½ och 2 tunnor. Sju av änkorna har häst – en av dem rentav tre. Alla änkor har kor i antal varierande mellan en och nio. Sju av änkorna har svin, sju har getter och sex har får. Ingen av de åtta änkor som förekommer i längden är ensam i hushållet. Deras hushåll varierar mellan två och fem personer över 12 år. Sex av änkorna är jordbrukande bönder. Änkan i Långetorp är rentav att betrakta som storbonde vad gäller boskap och grannen (sonen?) Lasse är storbonde både vad gäller boskap och åkerareal.
Slutsats: Snavlunda änkor efter husbönder eller soldater är inga fattiglappar. Här finns en form av jämlikhet mellan könen både vad gäller ekonomi och inflytande. Det förefaller inte vara så att dessa änkor ansett det nödvändigt att gifta om sig eller att överlåta jordbruket till någon son eller annan släkting.
(med koppling till tidigare och senare perioder.)
—————
—————