3. Hushållens storlek
I kapitel 2.1 har lagts ett antagande att varje hushåll omfattade i genomsnitt 5 personer. Familjernas storlek varierade givetvis. En ”stabiliserande” faktor var behovet av armar i arbete på gården och hur många munnar som gården kunde mätta. Detta begränsade variationsmöjligheterna. Å ena sidan: enbart en man och en kvinna torde inte ha klarat årets arbetscykel och pålagor i form av skatter och körslor/dagsverken åt andra. Å andra sidan: det torde ha varit svårt att mätta mer än tio munnar på 2-4 tunnlands åkerbruk. Skillnaderna mellan de olika gårdarnas arbetskraftsbehov och avkastning var små (se nedan). Extrainkomster gick väl att få för händigt och företagsamt folk, men säkerligen inte i samma utsträckning och variationer som någon generation senare, när Askersund stad, Tjälvesta säteri, Snavlunda bruk och Örebro faktori tillkommit och grannsocknarna främst genom intensifierat bergsbruk fått ett ekonomiskt uppsving. Socknens enda större arbetsplats, gästgiveriet i Sandbyn, kan ha givit extrainkomster åt kuskar, pigor och drängar i mindre utsträckning. I vad mån transportväsendet i övrigt (sjöfart på Vättern, körslor, hästuppfödning) och hemslöjd givit nämnvärda extrainkomster är oklart. I så fall var detta sannolikt möjligt endast för ett fåtal hushåll belägna närmast dem som erbjöd extraarbete.
En väsentlig oäkerhetsfaktor är hur mantalsskrivarna såg på de gamla. Kan man anta att gamlingar på undantag (som lämnat gården i nästa generations händer) ej betalade mantalspenning oavsett om de var delvis arbetsföra eller ej? I så fall kan familjerna ha varit större, i genomsnitt måhända 2 vuxna ytterligare. I så fall bör kanske familjegenomsnittet räknas upp från 5 till 7 och befolkningen från ca 350 till ca 500 personer i alla åldrar.
Antagandet att vi haft ett genomsnitt av 5 personer per hushåll kan prövas – och illustreras - på följande sätt. Ett ungt husbondfolk kunde tänkas ha 2-4 barn under 12 år, 1-2 undantagsgamlingar eller något hemmavarande jämnårigt syskon. Ett medelålders husbondfolk kunde tänkas ha 1-2 hemmavarande barn under 12 år och 1-2 barn över 12 samt något av föräldrarnas kvarboende syskon och alltjämt 1-2 undantagsgamlingar. Ett äldre husbondfolk kunde tänkas ha en hemmason och svärdotter med 1-2 småbarn (= barnbarn) samt någon lilldräng/-piga. Det finns inget stöd i underlaget för att förmoda att stugorna vid denna tid ”kryllade av ungar”. Inte heller att det fanns gott om drängar och pigor att tillgå i bondhushållen eller att tiggare och luffare huserade i socknen.
Slutsats: I genomsnitt 5 personer per hushåll är som framgått en slutsats som utgår ifrån en förutsättning att alla arbetsföra över 12 år mantalsskrivits. Men detta ger i sin tur slutsatsen att hushållen var extremt små, så små att man måste fråga sig om det är rimligt. Medellivslängden för dem som uppnått fertil ålder kan ju knappast ha legat vid 40 dvs så lågt att det fanns endast en vuxen generation (= de flesta dog innan de blivit farföräldrar) Möjligen kan 7 vara en bättre ansats vilket dock förutsätter att undantagsfolket ej mantalsskrevs ens om de var arbetsföra (se ovan om undantagsgamlingar).Det bistfälliga källmaterialet tyder emellertid på att hushåll under 3 munnar att mätta och över 10 dito kan antas ha varit mycket ovanliga.